Kalkning av sjöar

Regnet innehåller ämnen som varken syns eller luktar; kväve- och svaveloxider, som sakta men säkert försurar marken och vattnet. Berggrunden och jordmånen avgör hur mycket försurat nedfall som marken och vattnet tål utan att ta skada. Det är främst vid förbränning av fossila bränslen, kol och olja, som utsläpp av försurande ämnen sker.

För sjöarnas del innebär det försurade nedfallet att sjöarnas pH-värden sjunker, vilket medför att den biologiska mångfalden minskar. Kräftdjur, mört, lax, snäckor, musslor, dagsländor och planktonalger drabbas hårdast av försurningen.

För att hindra att skador uppstår på kommunens sjöar provtas ett antal sjöar varje år. Om pH-värde och alkalinitet sjunker under ett visst värde kalkas sjön senare under året. Sjöns kalkbehov beror på sjöns storlek, omsättningstid och försurningsgrad.